Mellanvågsfrekvens.

Det var länge sedan jag skrev något publikt här märker jag. Allt har gått till det privata förrådet av utösande och frigörande, menat för bara mina ögon. Och knappt ens det. Jag har kräkts ut ord och lämnat dem därhän. Kanske dags för någon form av öppnande av både dörrar och ögon för resterande världen.

Det är nytt år nu. Tiden går så fort att man knappt vet att det finns. Veckor har blivit till månader, medan jag har legat på en röd matta och läst, eller suttit ihopkrupen i en kontorsstol med ritplatta i knät. Skapande och kreativ, javisst. Men inte speciellt social. Egenvalt mestadels, men inte enbart. 2011 var året för förluster och nederlag. Det är så jag ser på det nu, men det kommer nog att se annorlunda ut på håll. När det har fått svalna lite. 2012 har dock börjat bra, så jag har inte livet att skylla på den sena timmens sömnlöshet. Mer rastlös kreativitet i kroppen som gör att den varma och ack så välkomnande sängen väljs bort för ett tag, för att få ur saker ur systemet.

Jag har suttit och pillat med portfolios inatt. Jag hade någon idé om att en wordpressportfolio skulle vara bättre än sen jag har på Tumblr, men resultatet är inte riktigt vad jag hade önskat mig. Jag får jobba vidare med båda och någonstans i slutändan bestämma mig för vilken av dem det blir som jag går vidare med. Kanske båda. Kanske ingen av dem. Innehållet är dock det viktigaste, och det har i alla fall börjat tas itu med på allvar nu. Baby steps och tålamod är ledorden just nu. Min rastlösa själ vill ha resultat och klarhet på en gång, och ibland fungerar inte det så bra som man skulle kunna önska. Men det kommer som sagt. En sak i taget.

Kanske är det dags att krypa ner igen. Kylan i lägenheten biter tag i hullet på mig och uppmanar mig till att hänge mig åt det varma som finns inne i sovrummet. Och om det är något jag har lärt mig på sistone så är det att lyssna på universum.

Mental note.

Hittade den här av en slump idag. Den sammanfattade allt jag ville säga till mig själv idag.

Solkysst.

Lösa tankar.
Trötthet i själ, i kropp.
Överkonsumtion av tankar, liv och kaffe.
Mental utmattning (utlösning?)
Det är så kallat dagen innan.
Sen? Inget. Allt. Kanske något i alla fall.

Idag saknar jag kontrasterna.

No hold barred.

Håller långsamt på att landa efter min endorfinvåg. Basgången känns fortfarande i kroppen. Och det gör inget att min rygg är trasig för att ett tegelhus till snubbe slängde in mig i en pelare och nockade mig i huvudet. Det hör liksom till. Jag behövde det, trots att min mentala balans är långt ifrån stabil. Men idag kan jag i alla fall skylla på vibrationer.

Jag behöver landa. På riktigt. Det behövs omgående för att jag  ska blir mitt gamla vanliga jag igen. Jag känner inte igen mig alls längre, knappt ens så att jag känner igen mitt eget ansikte i spegeln. Örebro är verkligen inte bra för mig. Det är så tydligt. Dock vet jag inte om jag kan flytta härifrån ännu, innan universum säger åt mig vart jag ska ta vägen. Men jag bryr mig snart inte längre, jag behöver flytta ifrån det här huset nu. Jag behöver ett hem som jag kan kalla mitt, utan spring överallt och disk i hela köket. Jag bryr mig snart inte om jag bara bort i lägenheten i tre månader innan jag flyttar igen, det är värt det för att få ha en lugn plats som gör att jag kan ladda batterierna. Det har blivit massor av såna insikter de senaste dagarna, i takt med att pusselbitarna tappas bort och försvinner. Det ska inte behöva vara såhär. Så nu är det stort fokus på att cruisa alla fastighetsbolag i hela stan och gråta lagom mycket i telefon till människor som är beredda att hjälpa mig.

Nu blir det mer tentaplugg och en och annan kopp kaffe. Hade min kropp inte varit så seg hade jag gått till skolan, men just nu ligger den flera ljusår bort.

Eller så kanske man skulle ta och baka lite bröd…..
 

Om blandad ambivalens.

Andningspaus? Nej, snarare andningsuppehåll. Svävande någonstans mellan inget och inget. Tillslut går även kevlarsjälar sönder.

Grammatikföreläsning med grus i ögonen och sten i hjärtat idag. Alldeles för tidigt, men vad göra? Livet går vidare fast det inte känns som om jag gör det. Mitt huvud hängde inte med alls och jag var mer än klädsamt förvirrad idag. Jag skyller på att min hjärna har tagit minnesuppehåll i grammatikförrådet till förmån för att aktivt blockera andra delar av mina synapser.

Fika hemma hos underbaraste CL idag. Det var mer välbehövligt än något annat jag har kunnat önska. Så mycket insikter, djupare förståelse och en lättare bot på separationsångesten. Jag börjar äntligen förstå vad som är fel, varför det inte går att leva här. Det blir ibland så mycket lättare att förstå sig själv när man börjar försöka förstå andra. Jag har nu en del att fundera på, självinsikter att komma till. Drömmar att reflektera över. Tack för att du finns i mitt liv, jag tror att jag är en av dem…<3

Strax mer tentaplugg, om jag orkar med det. Vill mest sova bort den här kvällen och den här huvudvärken. Jag orkar inte riktigt med att tänka längre. Bara sova sova sova. Och vara ensam. Kanske med sällskap, men tyst närhet. Energiöverföring är ordet för dagen.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Det är då jag behöver det mest. Och jag älskar er.

 

Om inandning.

Tenta ett av två avklarad nu. Det kändes väl helt okej i alla fall, även om jag säkert kunde ha gjort mer. Skrev på alla saker utom en, men förhoppningsvis kommer det att nå ett godkänt i alla fall.

Kom hem, slappande av och däckade med huvudet före i min säng. Trött, tröttare, Sophy. Innan dess fick jag dock ett besked som gjorde mig på mycket bättre humör än jag var på innan. Det var helt oväntat, men mycket välkommet. Nu sitter jag och väntar på TC och funderar på om jag ska orka baka något eller inte. På sista tiden har jag varit otroligt hungrig. Jag vet inte om det beror på något speciellt, eller om jag bara har börjat röra på mig lite mer än vad jag har gjort under vinterhalvåret. Mycket möjligt. Min hosta är bättre också, om än inte helt bra. Men livet är i alla fall lite ljusare i kanterna idag än det har varit på ett tag. Jag tackar universum för det, då det är otroligt välbehövligt.

Nu: TC. Lovely! I love you, and I’m so happy that I’ve gotten to know you.<3

Trött.

Dagen innan.

Nu är det snart slut. Alla tentor, allt slit för engelskan kommer att vara över. Tenta imorron, och sen en tenta till den 1/6. Sen är det inget mer. Jag fattar inte hur det kan ha gått så fort. Idag är en sån där dag då min hjärna rusar ofrivilligt när jag tänker på framtiden, så jag tar ett till glas vatten och ignorerar alla panikkänslorna i bröstet.

Porrsurfade lite igår på lägenhter på Blocket. Hittade ett rum som inneboende hos en kristen familj. Vad tycker ni? Tror ni att det passar mig? Kanske inte, men jag kan låtsas vara kristen om det ingår städhjälp i hyran. Gudfruktig är mitt mellannamn.

Caps idag, men jag kan inte gå. Dels har jag inga pengar att köpa dryck för, och dels ska jag sitta i tentasalen imorron kl 8, 16, pigg och fräsch. Och med tanke på att jag har spenderat natten hostande så tror jag att det är bäst att jag går och lägger mig tidigt och försöker låta bli att dra på mig ännu fler baskilusker. Pluggandet inför tentan går ganska segt, men jag kommer i alla fall till insikter lite då och då. Alltid något. Jag skulle dock kunna ge mitt kungarike för en kopp kaffe. Det är ungefär vad det är värt för tillfället. Dinah Washington håller mig sällskap i alla fall, i min ensamhet under taknocken.

Folk kom hem från AG igår, vilket gör att jag håller mig undan från FB. Jag är avundsjuk och bitter och vill inte se. Alls. Kanske lite rädd för vad jag ska finna också. Men jag hoppas att alla hade roligt. Vackert väder hade ni i alla fall. Själv stickade jag halsduk och låtsades att jag inte alls missade något. Men jag får ta igen det på Absolut Visingsö. Det kommer att bli roligt som fan.

Nu: mer plugg, med matpaus emellan. Sen titta på film tills jag somnar. Livet är fantastiskt spännande just nu. Puss.

Underbara kvinna

Om vardagar.

Jag önskar att den här månaden ville ta slut nu. Maj har pågått i minst 3 månader nu. I alla fall känns det så. Jag vet inte om det beror på min brist på pengar eller om tiden på något magiskt vis har blivit till kolasås. Nu är det i alla fall bara fyra dagar kvar till pengarna kommer, vilket känns ganska skönt. Vi får nästan inget alls den här månaden, men det får lösa sig på något sätt antar jag. Vem fan behöver äta liksom? Studenter, det vet ju alla, behöver bara äta under vår och höstterminen. På sommaren ligger vi i dvala (läs: jobbar arschlet av oss för svenska staten för alldeles för lite pengar och under kassa arbetsavtal) .

Men jag sa inte klaga. Jag har tak över huvudet, värme, nästan hela kläder på kroppen och det är sommar, så man kan promenera eller ligga i en park hela sommaren. Och biblioteket har böcker att låna. Alltid något. Och jag antar att det finns något nostalgiromantiskt med att äta linser och nudlar varje dag i en månad. I alla fall kan jag anta att det är det om man själv sitter i en fin våning i Vasastan och äter oxfilé på en tisdag, ”för att man är värd det”.

Men jaja, vad är en köttbit på tallriken när man har underbara vänner som bryr sig om en och solen skiner? Det har blivit lite parkhäng i dagarna med söta vänner och ännu sötare hund. Det har varit ett trevligt avbrott i tentaplugget, som jag förvisso inte riktigt har kommit igång med, men i alla fall har tänkt på. Det är målet för dagen, vilket är skönt, för då slipper jag tänka på att jag inte har några pengar.

Nu ska jag sluta vara bitter och hålla käften istället.

Sötaste flickorna…

Om återfall.

Jag måste sluta. Det funkar helt enkelt inte att pilla i sår som inte läker. Bättre att strö salt i dem så att aldrig något kan växa där mer. Det är helt enkelt lättare så. MA var finaste ängeln på alla sätt igår. Tack för det.

Mitt behov av att fly blir bara större och större. Det känns som om att varje gång jag kommer tillbaka till Örebro så öses det saker över mig som jag inte riktigt orkar hantera. Det är så lätt att fly bort, glömma för stunden och leva i nuet när man är någon annanstans än här, i världen där lavinerna är farliga och allt är temporärt och provisoriskt. Helgen spenderades med trevligt sällskap tillsammans med RS och hans vilda pojkar (för dem som undrar så dog de inte, trots min närvaro). Pikanta inslag av överenergisk vovve och skräckinjagande majsormar till trots så var det ganska välbehövligt. Skönt att komma bort och bara kunna vara. Livet blir så mycket enklare så.

Dagen idag består av att skrapa ihop sig själv, försöka skriva en uppgift till skolan, tentaplugga och om vädret stabiliseras lite så blir det även promenad. Det finns inget som gör mig så lugn som en lång promenad i naturen. Helande, läkande.

Med Anthony and the Johnsons i lurarna.

Reflektion på morgontimmen.

”…kom noga ihåg: ryktet är en tillgång utan något som helst värde, det gottgör oss aldrig för de uppoffringar vi gör för det. Den kvinna som är mån om sitt rykte drabbas av samma våndor som den som lämnar det därhän: den ena fruktar alltid att den dyrbara tillgången skall gå förlorad för henne, den andra darrar av fruktan för sin egen sorglöshet. Om dygdens väg följaktligen är lika törnbeströdd som syndens, hur kommer det sig då att man oroar sig så för valet, och hur kommer det sig att man inte sätter sin fulla tillit till naturen, till det val den föreslår?”

M. d. S – Juliette, ou les prospérités du vice. 1797