Håller långsamt på att landa efter min endorfinvåg. Basgången känns fortfarande i kroppen. Och det gör inget att min rygg är trasig för att ett tegelhus till snubbe slängde in mig i en pelare och nockade mig i huvudet. Det hör liksom till. Jag behövde det, trots att min mentala balans är långt ifrån stabil. Men idag kan jag i alla fall skylla på vibrationer.

Jag behöver landa. På riktigt. Det behövs omgående för att jag  ska blir mitt gamla vanliga jag igen. Jag känner inte igen mig alls längre, knappt ens så att jag känner igen mitt eget ansikte i spegeln. Örebro är verkligen inte bra för mig. Det är så tydligt. Dock vet jag inte om jag kan flytta härifrån ännu, innan universum säger åt mig vart jag ska ta vägen. Men jag bryr mig snart inte längre, jag behöver flytta ifrån det här huset nu. Jag behöver ett hem som jag kan kalla mitt, utan spring överallt och disk i hela köket. Jag bryr mig snart inte om jag bara bort i lägenheten i tre månader innan jag flyttar igen, det är värt det för att få ha en lugn plats som gör att jag kan ladda batterierna. Det har blivit massor av såna insikter de senaste dagarna, i takt med att pusselbitarna tappas bort och försvinner. Det ska inte behöva vara såhär. Så nu är det stort fokus på att cruisa alla fastighetsbolag i hela stan och gråta lagom mycket i telefon till människor som är beredda att hjälpa mig.

Nu blir det mer tentaplugg och en och annan kopp kaffe. Hade min kropp inte varit så seg hade jag gått till skolan, men just nu ligger den flera ljusår bort.

Eller så kanske man skulle ta och baka lite bröd…..