Mellanvågsfrekvens.

Det var länge sedan jag skrev något publikt här märker jag. Allt har gått till det privata förrådet av utösande och frigörande, menat för bara mina ögon. Och knappt ens det. Jag har kräkts ut ord och lämnat dem därhän. Kanske dags för någon form av öppnande av både dörrar och ögon för resterande världen.

Det är nytt år nu. Tiden går så fort att man knappt vet att det finns. Veckor har blivit till månader, medan jag har legat på en röd matta och läst, eller suttit ihopkrupen i en kontorsstol med ritplatta i knät. Skapande och kreativ, javisst. Men inte speciellt social. Egenvalt mestadels, men inte enbart. 2011 var året för förluster och nederlag. Det är så jag ser på det nu, men det kommer nog att se annorlunda ut på håll. När det har fått svalna lite. 2012 har dock börjat bra, så jag har inte livet att skylla på den sena timmens sömnlöshet. Mer rastlös kreativitet i kroppen som gör att den varma och ack så välkomnande sängen väljs bort för ett tag, för att få ur saker ur systemet.

Jag har suttit och pillat med portfolios inatt. Jag hade någon idé om att en wordpressportfolio skulle vara bättre än sen jag har på Tumblr, men resultatet är inte riktigt vad jag hade önskat mig. Jag får jobba vidare med båda och någonstans i slutändan bestämma mig för vilken av dem det blir som jag går vidare med. Kanske båda. Kanske ingen av dem. Innehållet är dock det viktigaste, och det har i alla fall börjat tas itu med på allvar nu. Baby steps och tålamod är ledorden just nu. Min rastlösa själ vill ha resultat och klarhet på en gång, och ibland fungerar inte det så bra som man skulle kunna önska. Men det kommer som sagt. En sak i taget.

Kanske är det dags att krypa ner igen. Kylan i lägenheten biter tag i hullet på mig och uppmanar mig till att hänge mig åt det varma som finns inne i sovrummet. Och om det är något jag har lärt mig på sistone så är det att lyssna på universum.

Om konst.

Tänkte mest dela med mig av lite bilder från min och MAs tripp runt årets upplaga av Open Art Örbro. Det pågår för tillfället en stor konstuställning mitt i stan med massor av fina och inspirerande saker. Vill du själv gå och titta på allt det vackra, och sitta i någon av de obekväma cementsofforna så finns det karta att hämta på turistbyrån.

 

Om trötthet.

Trött i ögonen idag. Det verkar inte spela någon roll när jag går och lägger mig, jag orkar inte upp i tid i alla fall. Inatt blev det inte så sent alls, men vaknade ändå kl 12, halvt död och inte ett dugg utvilad. Min sleep cycle-app på telefonen säger att jag aldrig riktigt når djupsömn och jag vaknar intrasslad i täcket hela tiden. Mycket i kroppen som vill ut antar jag. Vägrar sova. Utlopp.

MA tvingade mig till att ta tag i saker igår, vilket jag hatar honom och älskar honom för. Det har ännu inte burit frukt, men jag håller andan och väntar på smällen. Tills dess fördriver jag min tid med att slöplugga, titta på en säsong till av Mad Men och drömma mig bort till något annat. Det går inte längre att låtsas att jag vill stanna här. Jag vill bort bort bort och stanna där tills jag en dag kan titta tillbaka på Örebro som ett fint minne med pikanta detaljer. Jag vet inte hur långt bort den dagen ligger, men hjärnan glömmer fort. Hjärtat gör det inte.

Jag har inte varit online på Facebook så mycket på de senaste veckorna. Jag har detox. Det är för mycket tillgång till andra människors huvuden som jag hela tiden analyserar förutom mitt eget och det tar tid och energi ifrån mig. Insikter har nåtts under min frånvaro och vi får se vad det blir av det. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag. Saker pågår bakom kulisserna i alla fall och det är alltid något.

Funderar på om idag är dagen jag ska fylla på min endorfinhalt och gå och träna lite Body Jam. Jag tänkte att jag eventuellt skulle skaffa mig ett tremånaderskort hos Njoy här i stan. Jag har inget direkt bättre för mig att göra under sommaren förutom att söka jobb och plugga, så träningen kan bli ett bra komplement till det. Jag har egentligen inte alls råd med den dekadenta mängd pengar de kräver av mig i utbyte mot deras tjänster, men det kan vara värt det ändå. Jag behöver något som dödar mina hjärnspöken och ersätter dem med nya tankar och känslor. Jag är dock fortfarande lite snorig och hostig, men jag tror inte att jag kommer att dö av att få skutta runt lite och röra på höfterna. Vi får se. Idag kan också vara dagen MA börjar betala tillbaka sitt tvång med överdrivna mängder av chick flicks och fruktsallad. Det ena utesluter förvisso inte det andra direkt.

Imorron tänkte jag lägga upp resultatet av min och MAs kulturella tripp runt Open art 2011. Ta gärna en titt själva, det finns en del fint att titta på, och en trevlig promenad att göra. Kulturell insupning av omvärlden är bra. På söndag dricker jag kaffe på fina caféer med förtjusande sällskap och kollar in Robert Mapplethorpeutställningen på  Fotografiska i Sthlm.

Tills jag har bestämt mig så spelar jag lite mer gitarr (fingrarna blöder snart) och städar mitt rum. Kursboken ”Ordning & oreda” ligger nedpackad i väskan. Där kan den få stanna.

På årets Open art kan man bland annat få se detta…

Om passion.

Jag har funderat ett tag nu. På vad det är som saknas på sistone. Det har funnits något i mig som verkar ha varit borta i ett par år. Och ju mer jag tänker på det, ju mer har jag kommit till insikten om att det är passionen i mig som har svalnat. Jag måste hitta den.

Passionen för livet och drömmarna har alltid legat nära mitt hjärta. Alltid. Jag må ha trampat på vägar som har bestått av uppförsbackar och rullgrus, men det har skett med en brinnande energi i bröstet som har fört mig framåt till varje pris. Det har genomsyrat allt jag har gjort hittills, från att hoppa av gymnasiet till att börja som tatuerare till att söka till universitetet. Upptäckarglädjen, känslan av att utvecklas och upptäcka nya aspekter av sig själv är otroligt häftig. Informationsdesignsutbildningen öppnade en helt ny värld för mig och jag insöp allt jag fick plats med i mitt bröst och min själ för att förstå, lära mig mer och ge allt ett sammanhang i sin kontext.

Men allteftersom åren har gått har jag blivit bekväm. Tappat gnistan. Jag vet inte riktigt hur det hände. Kanske blev det för mycket och jag tappade bort mig själv bland fallna ruiner och falska förhoppningar medan jag försökte prestera på så hög nivå som jag kunde. Det tar på krafterna. Jag skulle kunna vara bitter och påstå att det är högskolan och Eskilstuna som har dödat min energi och kreativitet. Men det hade varit för lätt att skylla på. Det ligger inom mig. Inte tillräckligt starka drömmar kanske? Inte tillräckligt tydliga? Hur hittar man tillbaka till såna?

Mitt mål just nu, för att hitta passionen igen, är att leva så mycket jag orkar. Inte tänka för mycket på framtiden, men ha den i åtanke. Jag behöver också jobba mot att bli så bra som möjligt på det jag verkligen tycker om att göra. Börja måla igen, börja rita igen. Läsa mer om allt som är intressant, från nya böcker till bloggar. Det kräver egentligen inte så mycket av mig, för jag vet att kreativitet föder ny kreativitet. Så enkelt är det egentligen. Jag måste bara bli puttad i rätt riktning. Och drömmar finns. Alltid. Jag måste bara komma ihåg att de är värda att leva för.

Om endorfiner.

Det börjar bli dags igen nu. Att tatuera sig. Det var alldeles för länge sen nu, och således måste något göras. Därför kommer eftermiddagen att innehålla parkhäng med trevligt sällskap och skissblock. Har kommit fram till att jag vill göra en triskele på ovansidan av foten. Vet du inte vad det är så kan du googla om du känner för det. Bestämde mig för motivet för snart två år sen, men det har inte funnits tillfälle eller möjlighet förrän nu. Jag ska i alla fall rita lite och se vart jag hamnar. Det var länge sen jag skapade saker över lag, så det ska bli trevligt att återigen få grotta ner sig i skissblock och pennor.

I övrigt är jag lugnare idag. Det är liksom inte värt att vara förbannad. Det skadar bara mig själv, och det är situationen inte värd. Jämvikt, frihet och ett lättat sinne infinner sig faktiskt i mitt bröst idag. Kanske rider jag på endorfinvågor igen, kanske är det bara skönt att veta hur allt förhåller sig, att ha en utgångspunkt att stå på. Det är spännande att se vart allt kommer att leda mig. Vägarna är oupptrampade än så länge, och allt är möligt.

Dagens inspiration.

Ville bara dela med mig av denna underbara hemsida, som jag ramlade på av en slump. Massa söta saker som dessutom går att äta. Enjoy!

Nedgrävd.

Begraven under studier som jag inte riktigt hade räknat med spenderar jag min kväll. Lösa tankar i huvudet. Varför är det så svårt med kvinnor och acceptans? Reflektioner över Jane Eyre leder osökt till Virginia Woofs ”A room of one´s own”. Jag borde läsa den också ikväll, så kanske jag har något att säga. Något att tycka. För jag vet ärligt talat inte riktigt vad fröken Brontë vill mig. Varför skriver hon en sån roman? Det är ju så ologiskt, så melodramatiskt och överdrivet. Herregud.

Men jag är ju lika melodramatisk jag, antar jag. Hal is hela tiden. Alltid kippande efter andan. Vandrar omkring i en tillvaro med olika themesongs i lurarna för att slippa verkligheten. Så pretentiös man kan vara då. Bittra reflektioner om att äkta kyssar inte alltid verkar vara kyssäkta och drömmer om bar asfalt nu, så att det inte är så förbannat halt att leva hela tiden. Garvsyra i magen på grund av för mycket thé. Trötthet i kroppen till följd av för lite sömn. Det blir liksom aldrig bra. Någonsin.

Mina tankar slår bakut och vill att jag ska städa mitt rum istället för att plugga. Men det fungerar inte riktigt så. Ingen ambition till något alls och skulle mest bara vilja sova lite. Kanske en grapefrukt och en till kopp med värmande thé så att jag frostas av lite på insidan. Det känns som om det skulle behövas. Eller så upplöses jag i bas istället och blir osynlig.

Seriöst, vad vill den här kvinnan mig?

När världen känns kass.

Då kan man titta på den här mannen. Ler du inte av att se honom så är du inte mänsklig.

Om att blogga.

Har pluggpaus för tillfället. Jag har precis lämnat in min första inlämningsuppgift i en kurs jag inte är behörig till, eller är registrerad på. Hurra. Det känns precis så sexigt som det låter. Men det är okej, jag har hoppet kvar fortfarande, innan jag faktiskt inser att jag måste börja sälja min kropp för att ha råd att betala hyran.

Min uppgift har handlat om de terapeutiska sidorna av bloggning. Låter kanske löjligt, men studier visar att bloggande har en positiv effekt på människor med dödliga sjukdomar. Jag tyckte att det var  ganska intressant, eftersom det blir någon form av självmedicinering. Jag har efter jag läste detta reflekterat ganska mycket kring mig själv och mitt eget sätt att hantera skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet.

Jag använder min blogg som en offentlig dagbok, vilket ni som brukar läsa säkert vet. Men av alla de inlägg jag egentligen skriver så är det ungefär hälften som leder till publicering. De flesta tankar är så privata att jag inte vill att de ska börja existera i bloggosfären på allvar. Därmed är det inte sagt att det jag skriver i min blogg inte är äkta känslor och dem som jag kallar vänner kan nog säkert ofta läsa saker mellan raderna, men jag skulle aldrig kunna vara så direkt som vissa av de bloggar jag läser. Om man ska samla ihop de lösa trådarna lite så skulle jag kunna sammanfatta det hela med att jag verkligen tror på skrivande som självhjälp, men att jag har lite för mycket konsekvensanalys i kroppen för att faktiskt våga skriva allt som kommer upp i huvudet.

Jag har alltid skrivit dagbok. Jag tror att min första dagbok införskaffades 1993 ( då jag var 9)och hade motivet ”hästar i solnedgång”, samt ett hänglås som gick att dyrka upp med säkerhetsnål. I den skrev jag om livet i allmänhet, rått och ocensurerat, och när jag läser den idag blir jag ganska så ledsen, för att livet verkade vara ganska jobbigt redan då. En sjuk, sedan avliden mamma, en intill döden sorgsen far och en splittrad familj, men ändå så handlade den större delen av boken om de små glädjeämnena. Jag får åka till stallet och rida, jag leker med vänner, jag upptäcker enorma låtsasvärldar och finner sanningar om verkligheten. Och någonstans där tror jag att själva nyckeln ligger, att med hjälp av papper och penna, eller dator och publiceringsverktyg så kan man sortera osorterade tankar. Man behöver egentligen inte reflektera över vad det är man skriver egentligen då hela själen skriker åt en att man måste skriva av sig. På det sättet är det lättare att dra ner de stora tankarna till en vardagsnivå och det är lättare att hitta guldkornen som gör livet lättare. För hur mycket du än gråter på nätterna, hur mycket du än vill dö, så finns de där framför näsan om man bara stannar upp och tar sig tid nog att se dem.

Detta är egentligen mest lösa tankar, såhär med en kopp kaffe i handen och Las Palmas i bakgrunden. Nu ska jag återgå till skrivandet igen, denna gång med fokus på sista pillet i examensarbetet. Peace out.

Hästar i solnedgång.

Haul!

En facebookvän postade denna underbara människa med helt fantastiska virkade saker. Jag bara precis älskar dem! Var bara tvungen att dela med mig av denna ögonorgasm. Mer galna grejer hittar ni här: http://croshame.com/croshames-antigurumi-gallery/