Tänkte mest dela med mig av lite bilder från min och MAs tripp runt årets upplaga av Open Art Örbro. Det pågår för tillfället en stor konstuställning mitt i stan med massor av fina och inspirerande saker. Vill du själv gå och titta på allt det vackra, och sitta i någon av de obekväma cementsofforna så finns det karta att hämta på turistbyrån.
Trött i ögonen idag. Det verkar inte spela någon roll när jag går och lägger mig, jag orkar inte upp i tid i alla fall. Inatt blev det inte så sent alls, men vaknade ändå kl 12, halvt död och inte ett dugg utvilad. Min sleep cycle-app på telefonen säger att jag aldrig riktigt når djupsömn och jag vaknar intrasslad i täcket hela tiden. Mycket i kroppen som vill ut antar jag. Vägrar sova. Utlopp.
MA tvingade mig till att ta tag i saker igår, vilket jag hatar honom och älskar honom för. Det har ännu inte burit frukt, men jag håller andan och väntar på smällen. Tills dess fördriver jag min tid med att slöplugga, titta på en säsong till av Mad Men och drömma mig bort till något annat. Det går inte längre att låtsas att jag vill stanna här. Jag vill bort bort bort och stanna där tills jag en dag kan titta tillbaka på Örebro som ett fint minne med pikanta detaljer. Jag vet inte hur långt bort den dagen ligger, men hjärnan glömmer fort. Hjärtat gör det inte.
Jag har inte varit online på Facebook så mycket på de senaste veckorna. Jag har detox. Det är för mycket tillgång till andra människors huvuden som jag hela tiden analyserar förutom mitt eget och det tar tid och energi ifrån mig. Insikter har nåtts under min frånvaro och vi får se vad det blir av det. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag. Saker pågår bakom kulisserna i alla fall och det är alltid något.
Funderar på om idag är dagen jag ska fylla på min endorfinhalt och gå och träna lite Body Jam. Jag tänkte att jag eventuellt skulle skaffa mig ett tremånaderskort hos Njoy här i stan. Jag har inget direkt bättre för mig att göra under sommaren förutom att söka jobb och plugga, så träningen kan bli ett bra komplement till det. Jag har egentligen inte alls råd med den dekadenta mängd pengar de kräver av mig i utbyte mot deras tjänster, men det kan vara värt det ändå. Jag behöver något som dödar mina hjärnspöken och ersätter dem med nya tankar och känslor. Jag är dock fortfarande lite snorig och hostig, men jag tror inte att jag kommer att dö av att få skutta runt lite och röra på höfterna. Vi får se. Idag kan också vara dagen MA börjar betala tillbaka sitt tvång med överdrivna mängder av chick flicks och fruktsallad. Det ena utesluter förvisso inte det andra direkt.
Imorron tänkte jag lägga upp resultatet av min och MAs kulturella tripp runt Open art 2011. Ta gärna en titt själva, det finns en del fint att titta på, och en trevlig promenad att göra. Kulturell insupning av omvärlden är bra. På söndag dricker jag kaffe på fina caféer med förtjusande sällskap och kollar in Robert Mapplethorpeutställningen på Fotografiska i Sthlm.
Tills jag har bestämt mig så spelar jag lite mer gitarr (fingrarna blöder snart) och städar mitt rum. Kursboken ”Ordning & oreda” ligger nedpackad i väskan. Där kan den få stanna.
På årets Open art kan man bland annat få se detta…
Håller långsamt på att landa efter min endorfinvåg. Basgången känns fortfarande i kroppen. Och det gör inget att min rygg är trasig för att ett tegelhus till snubbe slängde in mig i en pelare och nockade mig i huvudet. Det hör liksom till. Jag behövde det, trots att min mentala balans är långt ifrån stabil. Men idag kan jag i alla fall skylla på vibrationer.
Jag behöver landa. På riktigt. Det behövs omgående för att jag ska blir mitt gamla vanliga jag igen. Jag känner inte igen mig alls längre, knappt ens så att jag känner igen mitt eget ansikte i spegeln. Örebro är verkligen inte bra för mig. Det är så tydligt. Dock vet jag inte om jag kan flytta härifrån ännu, innan universum säger åt mig vart jag ska ta vägen. Men jag bryr mig snart inte längre, jag behöver flytta ifrån det här huset nu. Jag behöver ett hem som jag kan kalla mitt, utan spring överallt och disk i hela köket. Jag bryr mig snart inte om jag bara bort i lägenheten i tre månader innan jag flyttar igen, det är värt det för att få ha en lugn plats som gör att jag kan ladda batterierna. Det har blivit massor av såna insikter de senaste dagarna, i takt med att pusselbitarna tappas bort och försvinner. Det ska inte behöva vara såhär. Så nu är det stort fokus på att cruisa alla fastighetsbolag i hela stan och gråta lagom mycket i telefon till människor som är beredda att hjälpa mig.
Nu blir det mer tentaplugg och en och annan kopp kaffe. Hade min kropp inte varit så seg hade jag gått till skolan, men just nu ligger den flera ljusår bort.
Eller så kanske man skulle ta och baka lite bröd…..
Jag har funderat ett tag nu. På vad det är som saknas på sistone. Det har funnits något i mig som verkar ha varit borta i ett par år. Och ju mer jag tänker på det, ju mer har jag kommit till insikten om att det är passionen i mig som har svalnat. Jag måste hitta den.
Passionen för livet och drömmarna har alltid legat nära mitt hjärta. Alltid. Jag må ha trampat på vägar som har bestått av uppförsbackar och rullgrus, men det har skett med en brinnande energi i bröstet som har fört mig framåt till varje pris. Det har genomsyrat allt jag har gjort hittills, från att hoppa av gymnasiet till att börja som tatuerare till att söka till universitetet. Upptäckarglädjen, känslan av att utvecklas och upptäcka nya aspekter av sig själv är otroligt häftig. Informationsdesignsutbildningen öppnade en helt ny värld för mig och jag insöp allt jag fick plats med i mitt bröst och min själ för att förstå, lära mig mer och ge allt ett sammanhang i sin kontext.
Men allteftersom åren har gått har jag blivit bekväm. Tappat gnistan. Jag vet inte riktigt hur det hände. Kanske blev det för mycket och jag tappade bort mig själv bland fallna ruiner och falska förhoppningar medan jag försökte prestera på så hög nivå som jag kunde. Det tar på krafterna. Jag skulle kunna vara bitter och påstå att det är högskolan och Eskilstuna som har dödat min energi och kreativitet. Men det hade varit för lätt att skylla på. Det ligger inom mig. Inte tillräckligt starka drömmar kanske? Inte tillräckligt tydliga? Hur hittar man tillbaka till såna?
Mitt mål just nu, för att hitta passionen igen, är att leva så mycket jag orkar. Inte tänka för mycket på framtiden, men ha den i åtanke. Jag behöver också jobba mot att bli så bra som möjligt på det jag verkligen tycker om att göra. Börja måla igen, börja rita igen. Läsa mer om allt som är intressant, från nya böcker till bloggar. Det kräver egentligen inte så mycket av mig, för jag vet att kreativitet föder ny kreativitet. Så enkelt är det egentligen. Jag måste bara bli puttad i rätt riktning. Och drömmar finns. Alltid. Jag måste bara komma ihåg att de är värda att leva för.
Det börjar bli dags igen nu. Att tatuera sig. Det var alldeles för länge sen nu, och således måste något göras. Därför kommer eftermiddagen att innehålla parkhäng med trevligt sällskap och skissblock. Har kommit fram till att jag vill göra en triskele på ovansidan av foten. Vet du inte vad det är så kan du googla om du känner för det. Bestämde mig för motivet för snart två år sen, men det har inte funnits tillfälle eller möjlighet förrän nu. Jag ska i alla fall rita lite och se vart jag hamnar. Det var länge sen jag skapade saker över lag, så det ska bli trevligt att återigen få grotta ner sig i skissblock och pennor.
I övrigt är jag lugnare idag. Det är liksom inte värt att vara förbannad. Det skadar bara mig själv, och det är situationen inte värd. Jämvikt, frihet och ett lättat sinne infinner sig faktiskt i mitt bröst idag. Kanske rider jag på endorfinvågor igen, kanske är det bara skönt att veta hur allt förhåller sig, att ha en utgångspunkt att stå på. Det är spännande att se vart allt kommer att leda mig. Vägarna är oupptrampade än så länge, och allt är möligt.
Kanske låter en aning kontraproduktivt att skriva när jag inte har något att säga. Men faktum är att jag egentligen har en hel rad saker jag skulle vilja lätta mitt huvud med. Dock kommer jag inte att göra det tack vare den indiskretion som en offentlig blog innebär, så jag lyssnar istället på arg musik och hoppas att jag en dag inte ska hata dig. Du sa att det var det du ville förut, för att det var lättare. Jag hoppas att du tycker att det är det nu. Tills dess spelar jag Good Riddance på repeat.
Vaknade idag och trodde att det var tisdag, och således föreläsning. Det tog mig en sisådär 15 minuter i duschen innan jag insåg att jag inte behövde stressa bort till uni alls idag egentligen. Eller jo, för att jag behöver låna JS mobilladdare för att min är på äventyr i annan stad för tillfället och jag bara har 20% batteri kvar. Men det löser sig. Får ta en promenad bort sen i vårsolen. Min cykel är snodd, så jag är återigen fotvandrare. Jag funderar på om jag kan rusta upp någon av cyklarna som står utanför mitt hus och som ingen använder, men jag ska nog fråga min hyresvärd först och se om de har en ägare eller inte.
EF åkte iväg ifrån mig igår för att istället bo i Grekland i sex månader. Jag saknar henne redan jättemycket. Det känns som om mycket av min värld håller på att lösas upp i kanterna. Mycket av den kommer att bestå oavsett geografisk plats, det vet jag, men det är fortfarande sorgligt när folk försvinner ifrån en. Och snart kanske jag är en av dem, vilket krossar mitt hjärta lite. Men allt går med lite vilja antar jag, och om världen är så god som jag vill hoppas så finns de jag älskar kvar och jag får se dem så ofta det går i alla fall. Jag sitter i en position just nu när jag värderar vänner som ställer upp för mig i vått och torrt så otroligt mycket, gamla älskade vänner och nya, spirande. Jag är så glad över att ni finns.
Kommer att sakna dig massor gumman. <3
Nu var det ett tag sen Sophy var duktig flicka och uppdaterade här igen. Jag antar att det är okej att skylla på flummen, och att asbest, radon och mögel gjorde knepiga saker med min hjärna. Hur ska man annars egentligen kunna sammanfatta en fest som är allt och inget samtidigt? underbart folk, sötaste SovSäxare, Familjen, ljummen öl, vackert väder, galna spårrter, lagom mycket dekadens, punschsittning, kass sittning, caps i snålblåst och kissekatten Gun. Underbart. Om det går så blir det nästa år också, trots lång resa med lagom mycket träsmak i röven. Bara inte DL kör som en biltjuv igen. ^^
Och så den obligatoriska bildsammanfattningen.
Peppen för helgens galenskaper är total. Jag svävar på små moln för tillfället.
Kvällen har gått åt till att göra blandskivor och packa. Jag är ganska nöjd med låtlistan som kommer att erbjudas imorron faktiskt. Jag fick önskemål om svensk punk, och så blev det också, blandat med lite annat smått och gott. Jag tänkte ge mina medpassagerare en sista chans att lägga till sina favoritlåtar, så därför publicerar jag den här:
Galenskaparna – himmelen har skänkt oss alibi
Fuldans
Charta 77 – Lilla björn och lilla tider
DLK – När kristoffer spelar flipperspel
Dildon Sven
Ebba – Beväpna er
Dubbel Trubbel – Dom skriker hjälp
Far och Son – Ciggdansen
Governor Andy – Fäbojäntan
LMFAO – I’m in Miami bitch
House of Pain – Jump around
Lilla Lovis – Brudar med små pattar kan dra åt helvete
Italiobrothers – Stamp on the ground
Joel Lundgren – Livet är en våldtäkt
Jävlar anamma – Pickadulverman
The Kristet Utseende -Kairos fjollor
Kapten Röd – Kallakallacka
Lavemang – Kissa i min mun
KSMB – En slemmig torsk
Galenskaparna – Jag vill ha en synth
La Roux – Bulletproof (Crispy remix)
DLK – Skattefria dunken
Las Palmas – Missbruk beivras
The Emo song (Like a Nazi)
Lilla Lovis – Spottar aldrig ut
Plastic Bertrand – Ca plane pour moi
Far och Son – Panik
Purex – Hår i Dajmen
Raddox – Stor stark
Grotesco – Bögarnas fel
Governor Andy – Reggaeprofil
Stures Dansorkester – Farbror blå
Swedish house maffia – One
Synd att du är så söt
Radioaktiva Räker – Bakom spegeln
Kapten röd – Stjärnorna finns här
The Kristet utseende – Bärs som bärs
Dia Psalma – Tro rätt, tro fel
Mimikry – 500 mil
Är det något ni absolut saknar? Jag kanske kan få plats med ett par låtar till.
Spårter på Flummen 2010
Trött och sliten idag. Brist på caps i Jönköping igår ledde istället till bubbel och Heroes III med MA. Jag är lite sur på mig själv över att jag inte kollade upp att jag var ledig tidigare. Men jag får skylla mig själv. Det hade varit roligt att åka ner själv, hänga med Kelis lite, capsa sönder mig själv och andra samt låta bli att vara i Örebro en stund. Men det kommer fler tillfällen antar jag. Om en vecka så är jag i Karlskrona och capsar, så jag antar att det jämnar ut sig lite. Ser fram emot det. Inte alkoholen nödvändigtvis, men sällskapet och det problemfria livet.
Det kommer över lag att kännas ganska konstigt att sluta skolan snart, sluta leka overall och bara vara Sophy. Det är hisnande och läskigt. Hur lär man känna människor i en ny stad om man inte pluggar och leker runt i ovve? Jag är ganska rädd, eller snarare kanske enbart institutionaliserad. I ovve är jag trygg, säker, vacker och fantastisk. Det vet jag. Och jag är säkerligen lika fantastisk även utan overallen, men den är ett skyddande tyg av smuts, märken och kärlek. Det kommer nog egentligen bara att vara ovant en stund, när alla ens mardrömmar slår in och man är vanlig människa igen. Jag kommer bara att behöva våga mer, göra mer. Men det ska nog gå bra.
Ser faktiskt dock mer och mer fram emot att flytta igen. Nya äventyr. Den här gången ska det gå utan bagage, men med lådor med saker som jag älskar och saknar. Jag har ingen aning om vart jag hamnar, men nu börjar det kännas ganska okej att inte veta. Visst, saker behöver lösa sig med boende, men det är inte det som är det viktiga. Det är äventyret. Kanske hamnar jag i Stockholm, kanske Göteborg. Kanske någon helt annanstans. Vart det än är så kommer jag att välkomna utmaningen. Det spritter i min kropp lite, och även om det bara är våren som gör att saker ser ljusare ut så är det en härlig känsla.
Eftermiddag idag består av jobbsökning och pill med CV och portfolio. Det måste också göras, och nu när jag har börjat inse att jag faktiskt inte har sökt kurser till hösten så känns det extra viktigt att faktiskt ha ett uppdaterat, sjukt snyggt CV med relevant innehåll. Om det är någon som känner för att anställa mig, till vad som helst, så är jag öppen för förslag. Det är nästan så att jag överväger att göra en Littorin och be EA att skriva in mig på sin blogg. Dock i helt annat sammanhang.
Nej nu kaffe och mer pill. Kärlek på er.
Längtar tills det ser ut såhär….
Fast egentligen handlar nog inte detta inlägg om det, även om det kanske gör det på något plan. Spacestation i helgen. Vad kan jag säga egentligen? Stundvis värst, stundvis bäst och ibland helt oväntat och underbart. Jag kan i alla fall konstatera att jag har utvecklats som fan på caps, vilket är roligt. Stod mig i alla fall ganska okej i sällskap av Team Sthlm, vilket för mig känns som ett stort steg framåt. Jag tror att såhär i skrivande stund så finns det en del kvar att smälta innan jag verkligen vet hur jag ska bedöma helgen som helhet. Jag är trött, sliten, lätt blåslagen, seg i kroppen och leende, så det känns ganska så bra just nu. Kanske rider jag på vågen av endorfiner. Kanske inte. Jag hoppas att det håller i sig även när vardagen slår till och världen kommer tillbaka.
Och här är sammanfattningen av helgen i bild. Och hurr durr och vhensturr.
sayit.loveit.screamit 